Operationen lyckades

Undrens tid är inte förbi…
Bloggkollegan Sync har börjat tänka… Det är sant –  han berättar det själv  i sin blogg om patienten och rörläggaren:

“Ja, tänk.

Sync tänker.

 <paus för tänkande>

Sync undrar.”

Och det stämmer faktiskt – att han tänker i “rätt” banor – det kan Byggblasket intyga!
Sync´s hjärnsubstans  måste nu klassas som helt rentvättad och centrifugerad! Och när han avslutar sitt inlägg om besiktning av räckade balkonger, om kvalitet, håltagning och förekommande rörläggareattityder - är det Byggblaskets tur att bli tårögd. Sync skriver nämligen:

“Sync undrar hur många av våra patienter (kunder och projekt) som dör eller i alla fall lider svårt för att ganska många av oss inte kan se helheten och inte ser sin egen roll i ett stort sammanhang?”

Ett av århundratdet bästa liknelser! – Operationen lyckades, men det var ett lätt ingrepp…
Byggblasket kan nu med varmt hjärta överlämna hela bloggskiten åt Sync….

………. ha ha, det trodde ni allt – Byggblasket biter sig nog fast i branschen ett tag till!

LEAN – den självuppfyllande profetian???

Den självuppfyllande profetian lurar i vassen – på gott och på ont!
I en bransch som kanske inte präglas av något överdrivet stort personligt engagemang och initiativtagande kanske man bör akta sig extra för den självuppfyllande profetian och onda cykler som den kan bidra till. Byggblasket skrev i höstas om detta fenomen – där en “tradition” skulle skapas kring dödsolyckor på byggen och på så sätt BEKRÄFTA och BEFÄSTA ett allvarligt problem. Detta inlägg finns HÄR. (Läste idag att Rörmok själv varit med om en tyst minut enligt detta “koncept”. Ja, tydligen måste några offras så att några tysta minuter kan hållas INNAN folk fattar allvaret. Innan var och en säger stopp! Uppenbarligen lider vi alla lite av bristande inlevelseförmåga…??)

Ett par andra exempel är kvalitetsledningssystem med engagemanget kretsande kring rutinerna – inte på målet samt externa kontroll- och besiktningsrutiner i byggprocessen som bygger på at fel begås snarare än att öka engagemanget kring att göra RÄTT från början (säga ifrån) och där målet (i bästa fall) uppfattas som “att klara kontrollen” – med nöd och näppe… Nu har denna självuppfyllande profetia gäckat mig igen – men det visade sig finnas två sidor av det myntet… En LEAN och en OLEAN?

Att LETA fel eller att GÖRA rätt – eller både och?
I Byggindustrin finns sedan någon vecka en mycket utförlig och läsvärd artikel där VD för Open House uttrycker sina tankar och filosofier kring konceptet med industriellt byggande. Byggblasket tycker också att denna typ av byggproduktion borde ha goda förutsättningar att uppnå bättre kvalitet – än i traditionellt byggande. Detta är också Open House strävan och VD – som har tidigare erfarenhet både från såväl industriellt som traditionell byggande – drar ett par paralleller mellan dessa produktionformer. Han säger ungefär det som Byggblasket “hoppats på” från en person som driver denna typ av utveckling av produktionsmetoder.

Endast en enda sak hakade Byggblasket upp sig på i artikeln och detta var att varje fredag får produktionspersonalen tårta om de rapporterar fel som begåtts i produktionen. Och fel förekommer även i industriellt byggande – se HÄR – och klart bör dessa detekteras, analyseras och elimineras! Men hur psykologiskt är det att FOKUSERA på felen? Att premiera felen med tårta!? Hur stort engagemang få man då på att göra rätt från början? Men kanske nästa gång! Och det är förståss MYCKET bättre än att ALDRIG göra rätt…

Det känns ändå inte riktigt bra…
Byggblasket förstår att det krävs en del för att motivera till att jobba med rapportering och eliminering av brister i produktionen. Att det inte kan vara lätt att få folk att erkänna och stå för sina misstag om man inte höjer blodsockret med lite tårta först. Men det kändes ändå inte helt bra… Enligt Byggblaskfilosofin bör FOKUS ligga på att göra RÄTT och att då få tårta. Men då blir det kanske ingen tårta alls… Dessutom är det kanske lite O-Leant att tänka så???

LEAN eller OLEAN – ett 100-% engagemang och motivation kräver fokus på målet – inte på misstagen
En kille från Luleå Tekniska högskola kommenterade samma artikel i Byggindustrin (eg kommenterade han min kommentar…) och skrev i princip att LEAN-konceptet “går ut på att hitta fel”… i ett gott syfte: för att eliminera fel i framtiden. Han rekommenderade också följande bok om LEAN: The Machine That Changed the World, av James Womack. Någon som läst den? Någon som översatt den – till svenska???

OK, så jag köper detta syfte med att leta fel – i SYFTE att för bättra – särskilt för en industriell process – med en någorlunda statisk struktur och organisation. På sätt och vis är ju då fokus på att göra rätt – åtminstone nästa gång. MEN om alla plötsligt skulle börja göra RÄTT från början – uppstår då ett existentiellt problem för LEAN-folket???

Även det som är RÄTT kan väl förbättras?
Att förbättra en process handlar väl ändå inte om att det MÅSTE förekomma direkta FEL, t ex enrteprenadfel, i denna. Då riskerar ju felen i sig – och rutinerna kring dessa! – att bli ett självändamål.

I en traditionell byggprocess kan det vara svårt att hitta några RÄTT – men om vi gör det bör vi få tårta!

PS. Tårta är ett GOTT självändamål!!!

Varning för BORE-OUT

Stress och utbrändhet är välkända – nästan lite uttjatade och missbrukade begrepp. Byggblasket skrev tidigare om VAD STRESS ÄR, dvs vad händer rent fysiologiskt när vi utsätter oss för stress i form av speedat tempo, för många bollar i luften, för hård träning samt infektioner, allergener och annat som belastar immunsystemet så att kroppens egen “kortison-fabrik” går på högvarv för att pumpa ut hormonet kortisol som håller oss friska – TILLS VIDARE.

Tristess innebär å andra sidan understimulans som kan vara lika förödande – för individen OCH för arbetsgivaren
Byggblasket skrev då också att de fysiologiska effekterna av stress kan uppstå såväl vid upplevd stress som vid upplevd TRISTESS. Upplevelsen är individuell och kan beskrivas som att balansen mellan (upplevda) krav och förmåga tippar åt det ena eller det andra hållet. Vi behöver lite stimulans för att må bra – men inte för mycket…

Har ni några Bore-outs på jobbet?
Byggvärlden har en intressant artikel som varnar för de negativa effekterna av just tristess - på jobbet. Medan Burn-out står för utbrändhet är Bore-out dess motsats – understimulans. Artikeln beskriver symptom på understimulans och bristande motivation – som på en arbetsplats kan yttra sig i form av “slösurfande” samt långa och många kaffepauser.

Byggblasket har tidigare tagit upp ämnet DELAKTIGHET.
Till Byggvärlden säger organisationskonsulten Tomas Eriksson även följande:

“Vi människor älskar att känna oss behövda. Känslan av att inte vara behövd är ofta förlamande”.

Vem ansvarar då för att skapa arbetsglädje? Förutom Sync som kan koka soppa på en spik, ordna knytkalas och annan kostnadseffektiv arbetsglädje..
En monoton arbetssitituation kan leda till problem för företaget bl a i form av ineffektiviet och bristande motivation. I intervjun nämner Tomas Eriksson också chefens ansvar - OCH begränsningar - när det gäller att motverka tristess och motivationsbrister genom att skapa arbetsglädje. Det framgår inte så tydligt i artikeln vari chefens begränsningarna skulle vara så Byggblasket väjer att anta att han syftade på INDIVIDENS EGET ANSVAR – för att skapa arbetsglädje!!! Han påtalar dock att chefen har ansvaret att uppmuntra och tillåta:

“Det blir i slutändan inte roligare än vad chefen tillåter“, säger Tomas Eriksson.

Sen är det ju förståss lätt för en konsult att uttala sig om andra tjänstemäns och konsulters situation, men…
…finns samma insikter och förståelse för byggnadsarbetarnas situation. I byggföretagen är det ju trots allt byggnadsarbetarna som utför det arbete som ligger till grund för försäljning och lönsamhet. Ibland (=ofta!) retar jag mig faktiskt på att när byggmedia – som gudskelov ibland skriver om annat än teknik, t ex om människornas arbetssituation – nästan uteslutande väljer att förbise byggnadsarbetaren situation.

Förvriden navelskådning?
Nästan allt som utreds och skrivs utgår ifrån de “egna”, dvs de med samma referensramar och arbetssituation som man själv har. De som skriver och de man skriver för är i byggbranschen oftast andra tjänstemän – men va f-n… att allt som ofta bortse ifrån det “verkliga” humankapitalet i byggbranschen, och deras syn på saken, när man beskriver företeelser i byggbranschen – Detta är minst sagt anmärkningsvärt!!!

DET ÄR VÄL INTE TJÄNSTEMÄNNEN SOM BYGGER HUSEN???
Hur mår byggnadsarbetarna? Hur VILL de må? Hur ser de på ledarskapsfrågor, ansvarsfördelning och kommunikation? Bryr de sig??? Bryr vi adra oss? Jobbar branschen och dess företrädare, t ex Byggnads, med dessa frågor gällande byggnadsarbetare? Är byggandsarbetarens psykosociala arbetssituation, motivationsfaktorer prioriterad? Eller är det bara lönen – och minsta motståndets lag – som är viktig för yrkesarbetare? Jag vet inte! VET DU??

Byggbranschen har ju försökt skylla byggfelen på stress - men skulle inte byggfel också kunna uppstå till följd av tristess och bristande motivation??
Kan inte en byggnadsarbetare känna sig omotiverad och uttråkad – även då det finns en del att göra på bygget. Eller när det inte finns något att göra för att detlajlösningen skall utredas, för att materialet inte anlänt, för att andra yrkeskategorier är i vägen eller när ingen överordnad är beredd att lyssna på konstruktiva förslag?

Kanske känner byggnadsarbetare överlag stor arbetsglädje och motivation – kanske inte…
På webbsidan www.byggAI.se/felochbrister finns sammanställningen av en intervju med yrkesarbetare och arbetsledningen på en byggarbetsplats. Dessa yrkesarbetare säger sig uppleva sin arbetssituation som både social, kreativ och stimulerande – däremot säger de att de sällan får vara med och påverka och TA ANSVAR FÖR UTFÖRANDET!!! (arbetsledningen på samma bygge var av motsatt uppfattning….)

Individen OCH kollektivet

Byggblasket har ju funderat lite på hur stort det individuella engagemanget, motivationen och ansvarstagandet är i byggbranschen. Det gäller inte bara tjänstemännen och beslutsfattarna utan också de som utför själva byggjobbet.

Branschen behöver ett större individuellt engagemang och ansvarstagande! Frågan är om ALLA VILL medverka till detta?
Byggblasket har tidigare påpekat att det torde färmst vara det individuella ansvaret som brister i byggbranschen. Få ser sitt eget ansvar, sin roll. Om detta handlar om vilja, oförmåga och/eller att kulturen och ledarskapet inte tillåter individuellt ansvarstagande låter jag vara osagt – tills vidare…

Kända motivationsfaktorer är bl a att KÄNNA delaktighet samt att bli bekräftad på de individuella planet – för den man ÄR och för det man GÖR. Belöningssytemet är också en motivationsfaktor men – utan bonusar tenderar detta endast att motivera till att följa “minsta motståndets lag”  – vilket sällan leder till något “onödigt” mervärde….

VILL en byggnadsarbetare helst kommunicera iform av “VI” och “DOM” eller som “DU” och “JAG”? Eller både och?
Delaktig är man när man får aktivt medverka i processen – ju större ansvar OCH befogenheter desto större delaktighetskänsla. Observera att detta passar vissa INTE alla!

Bekräftelse på individplanet får man av arbetskollegorna i laget eller på kontoret eller var man nu befinner sig. Men får man det av arbetsgivaren? Vill man ha det? Eller VILL man hellre bli betraktad en av “dom”, t ex en i kollektivet?

Hur skall byggbranschen kunna höja motivationsnivån och engagemanget hos INDIVIDERNA?
Och samarbetet mellan ALLA indvivder i byggprojketen, dvs även de som inte tillhör kollektivet, projektledning, konsulter och andra tjänstemän.

Jag bara undrar: Kan byggprocessen någonsin komma att utevcklas till ett verkligt team-arbete? Som bygger på verkliga förutsättningar för teambuilding – med engagerade och motiverade team-medarbetare? Med lika motiverade och engagerade ledare…

Är kollektiviseringen ett hinder eller en möjlighet?
Kan den fackliga verksamhet kring arbetsrätt och löner – vilket sannolikt behövs mer idag än för 10 år sedan – fortgå UTAN att för den skull behöva AV-IDENTIFIERA varenda individ som ingår i det stora starka kollektivet.

Finns det möjlighet att kommunicera och behandla varje enskild individ i byggprocessen som just en individ med egna förutsättningar och mål som skall tas tillvara i teamet? Måste det ena utesluta det andra? Skall vi i så fall betrakta och bemöta medarbetarna som personer av kött och blod, med riktiga känslor, med individuell kompetens, individuella drivkrafter ELLER skall vi bemöta dem som den gråa massan med benämningen “DOM” ? Hur VILL var och en bli bemött? Hur VÄLJER var och en att profilera sig? Som indvid eller inte alls? Och varför?

Individen ELLER kollektivet?
Eller både och…?

VEMS är målet? Och för VEM är målet ett medel?

Enligt forskare på Chalmers (Läs SDS) behöver ändå den svenska modellen – med decentralisering – stramas upp lite med “tydligare styrning av arbetsledningen” skriver SDS.

Men… en god projektering heter det i byggbranschen! Projekteringen inskränker väl inte på delaktigheten undrar Byggblasket? Lite sakligare information – ang det som SDS inte fick fram i artikeln t ex att rapporten handlar om underleverantörernas effektivitet – finns här på Newsdesk. Byggblasket – som till sist även hittade HELA Nutek-rapporten HÄR – är nyfiken på vilka paralleller som kan dras mellan fordonsindustin och byggprocessen ur detta produktivitetsperspektiv?!

Jag har ofta retat mig på byggbranschens enorma fokus på medlen snarare än på MÅLEN med vårt arbete. Ett av kännetecknen för byråkrati är just att organisationsmedlemmarna tenderar att betrakta medlen som mål…

Är medel viktigare än målen?
Exempelvis hade jag själv en gång en chef som hade den stora “förmånen” att jobba med mig… Han hakade jämt upp sig på att jag inte “loggat ur” mig i telefonväxelsystemet varje gång jag var ute på jobb. Jag gjorde dock mitt jobb, fick in uppdrag både till mig själv och kollegorna, vi var debiterbara(!), hade goda kundrelationer och svarade för det mesta i min mobiltelefon – som alla ringde (utom chefen – som ringde till kontoret för att kolla om jag följde rutinerna). För vår stackars chef var kunderna, intäkterna och sysselsättningen däremot inte lika viktiga som vetskapen om hur vi underställda följde rutinerna. Han var dock en “god ledare”, sades det – utbildad inom militären…

Andra exempel på byråkratisering är avancerade kontrollsystem av arbetsutförandet. Att klara kontrollerna riskerar att bli målet! Ansvaret att definiera kvaliten läggs på kontrollanten istället för på projektören eller på projekt- och arbetsledningen. Men det finns ju avancerade projektledningssystem LEAN hit och LEAN dit. Dessa kan kanske(?) i “fel händer” orsaka mer förödelse snarare än förbättringar… eftersom branschen tycks tro att medlen kan ersätta kompetenskraven på ledarna. “Hjälpmedel” som riskerar ta fokus från målet? (men i “rätt” ledares händer säkert ett ypperligt hjälpmedel just…)

Leder kvalitetsledningssystem till bättre kvalitet???
Ett exempel som gäller hela branschen (och de flesta andra branscher också för den delen) är hur stor vikt vi lägger vid rutiner såsom kvalitetsledningssystemen. Dessa har enligt min uppfattning väldigt lite att göra med kvaliteten i byggandet – i vår kärnverksamhet. De har istället skapat ett byråkratiskt system där målet är att följa kvalitetsledningssystemet, vilket bl a går ut på att arkivera papper om att något är utfört, men ingen någonsin kommer att läsa!

Spelar det egentligen så stor roll HUR något har utförts så länge målet uppfyllts? Eller om det överhuvudtaget behövde utföras för att målet skulle uppnås?

ID06 – Ett färskt exempel på byråkratisering av branschen
ID06 tycks vara uppskattat, bl a av beställare, i branschen – kanske något bra? Men var uppmörksam på alla dessa system, hjälpmedel och stödfunktion faktiskt också tar ansvaret från individen och riskerar att mer eller mindre avskärma målet från medlen…

Byråkrati är ett medel liksom valet av ledarskapskvalifikationer
Även om byråkratisering riskerar att ta död på motivationen så kan en byråkrati faktiskt fungera och åstadkomma tillfredsställande resultat OM fullständiga arbetsinstruktioner finns! Så säg till när vi är där! Fram tills dess bör ledarskapskvalifikationerna inte byråkratiseras bort eftersom en industri med unika förutsättningar och ny personal varje gång i kombination med otydliga instruktioner behöver lyhörda ledare! Om man vill ha nöjda kunder och undvika tingsrätten! Vad jag inte förstår är hur mycket pengar och energi som läggs på alla dessa “system” kring byggandet – VARFÖR LÄGGER MAN INTE DETTA PÅ PROJEKTERINGEN ISTÄLLET – det är ju projekteringen som har bäst förutsättningar att beskriva målet!!!
Bygglobloggen (eller var det Carl Bildts blogg…? haha) bekräftar kommunikationsbristerna genom att hänvisa till en undersökning Svensk Byggtjänst gjort – vill ni veta hur mycket det går att spara genom bl a bättre projektering? Läs HÄR! Hade Industrifakta även intervjuat utförarna - inte bara beslutsfattarna – hade de nog kommit fram till ännu “bättre” resultat. Byggbalsket är ändå övertygad om att slutsatserna är rimliga! Beloppet att spara in - tror jag däremot skulle kunna bli betydligt högre – med “rätt” fokus!

OBS! MÅLET KAN VARA ETT MEDEL – FÖR NÅGON ANNAN!!!

Finns något gemensamt mål i ett byggprojekt – eller är detta enbart ett “medel” för aktörerna?
Nu vill jag kritisera mig själv lite (bara lite!). Jag har tjafsat mycket om att det är viktigt att alla som deltar i byggprocessen delar det gemensamma målet i projektet. Visst är det viktigt att olika aktörer och subkulturer i organisationen – varierande grundförutsättningar och värderingar till trots – även har någon gemensam uppfattning kring målformuleringen!

Men… vad ÄR mål respektive medel för de olika individerna i processen?
Håller jag i helheten t ex i egenskap av projektledare skulle målet kunna vara att producera en byggnad i rätt tid, till rätt kvalitet och till rätt pris. Vad som sen faktsikt är rätt vill dock gärna kunden avgöra – utifrån sitt mål med projektet! Och det som jag har som mål med arbetet kanske mer kan ses som ett medel för kunden som kanske ser funktionen och möjligheten att få nöjda hyresgäster som sitt mål!

Om mitt mål är att bygga ett hus kan jag betrakta löneutbetalningarna till de anställda som ett medel för att få någon att bygga huset medan löntagaren kanske ser lönen som sitt egentliga mål – och inte ett medel för att ett fint hus skall byggas…

I bästa fall kan målet vara att utföra sin del bra – eller så kanske målet är “att inte bli utan lön”
Som tur är vill de flesta göra ett bra jobb – åtminstone hellre än att göra ett dåligt!
På en byggarbetsplats förekommer att hantevrkare, t ex UE, bara är med och utför detlajer i byggprocessen. För denne hanteverkare kan ju målet vara att utföra sin komponent perfekt! För den som håller i helheten och samordningen (samt för beställaren) är däremot denna lilla(?) detalj en förutsättning – ett medel – för att få ihop helheten.

Visst kan alla hoppas och vilja att helheten och slutprodukten blir perfekt, men hur mycket kan/vill vi påverka? Hur mycket och ofta utgår t ex A, K, VS, E från målet med hela projektet när de utför sina (enskilda) uppdrag? Hur mycket fokuserar betongaren på att även snickaren måste göra sitt jobb bra för att slutmålet skall uppnås? Eller underentreprenören, t ex VVS-aren, elektrikern, hissmontörer m fl?

Vilken är vars och ens utgångpunkt och fokus för att målet skall uppnås, för att undvika fel och för att underlätta för varandra samt för såväl arbetsledning och övriga aktörer?

Ja, verkligen:

• Hur mycket av vars och ens arbete och engagemang UTGÅR i från projektets målet?
• Hur mycket av vars och ens arbete och engagemang UTGÅR i från övriga aktörers mål?
• Respketive hur mycket av engagemanget utgår enbart från målet med det egna arbetet?
• Och till hur stor del av detta egna “mål” ses egentligen som ett MEDEL – för att erhålla lön?
• Och vart ville Byggblasket komma???

Byggblasket är inte till för att förenkla och ta genvägar! Nä, Byggblasket tänker gå till botten med branschen synsätt och tankemönster… Om vi vill ägna oss åt nya tankebanor för att verkligen åtsadkomma förändringar och effektiviseringar då bör målformuleringar spela större roll än det gör idag. Olikheter t ex beträffande motivationsfaktorer, är då en viktig sak att varsebli och beakta. Olikheterna gäller inte gruppvis UTAN individvis – vilket gör det ännu mer komplext. Skall vi börja se till indvider nu. Har vi inte nog problem med kollektivet?

Alla har inte jobbet som sin enda identitet – en del nöjer sig med att må bra och tjäna pengar!!! Det gör jag…
Andra är glada över att vara flexibla att de kan göra allt på en gång – läsvärt i SvD idag om flexibiltet.

Vad ÄR stress?

Det talas mycket om stress och press nuförtiden. 100% av de som svarat på tjänstemannaenkäten (dvs ca 6 pers…) VILL följaktligen också lära sig mer om stresshantering och personlig utveckling. Byggblasket tycker därför att det vore på sin plats med en enkel definition av begreppet stress – till att börja med…

Inom hållfasthetsteori används på engelska ordet stress när man talar om belastning eller påfrestning t ex på en bärande balk. Påfrestning är just vad stress är. En psykiskt eller fysisk påfrestning – när det gäller oss människor.

Vid teknisk hållfasthetsberäkningar skiljer man mellan långsiktiga dimensionerande medelbelastning respektive kortsiktiga, tillfälliga belastningstoppar. En väldimensionerad bro tål i allmänhet korta perioder av ökad trafikbelastning och tung trafik, t ex i rusningstid, medan en konstant överbelastning av tung och tät trafik som bron inte är byggd för kan på sikt ge utmattningsskador på konstruktionen. I värsta fall brakar allt ihop. Även människor kan få utmattningssymptom och braka ihop!

Stress kan med andra ses som en större psykiskt eller fysiskt belastning än din kropp och ditt immunsystem är rustade för.

Inte så stor skillnad mellan människor och broar som man skulle kunna tro vid första anblicken… V.S.B

Byggblasket har tidigare skrivit om stress och de fysiologiska reaktionerna vid stress OCH tristess bl a följande:Fysiologiskt sett uppstår samma reaktion i kroppen – med utgångspunkt ifrån binjurarna! – vid för höga krav, dvs vid stress, som vid för låga krav, dvs vid tristess. Därför kan man kanske också fundera över hur en uttråkad zombie skulle bete sig på en byggarbetsplats. Hur motiverad kan en zombie antas vara?? För dig som missade detta inlägg: LÄS HELA HÄR – OM ORSAK OCH VERKAN VID STRESS.

Byggblasket har sysslat en hel del med stresshantering och föredrag om detta för några år sedan. Referenser om stress är min egen reptilhjärna, mina egna erfarenheter samt bl a:

• Handbok i stresshantering, Dr Hilary Jones, Richters förlag 1997
• Stressboken, Alvar Lindberg, Morgan Lindberg, Primärvårdsservice 1990
• Stress och typ A.beteende, Gunilla Burell, Bristol-Myers Squibb AB
• Apotekets råd för livet – Stress, Apoteksbolaget
• Stressnyckel, Futura, Statshälsans FoU-verksamhet

MER OM STRESS OCH MENTAL TRÄNING KOMMER – Stressa mig inte…
Gör apotekets test medan du väntar: STRESSTEST FRÅN APOTEKET

Delaktig eller dåraktig???

• Hur många ute på bygget upplever den möjligheten till delaktighet i strategiska beslut??
• Hur många byggnadsarbetare känner sig delaktiga i byggprocessen? 
• Hur många VILL vara delaktiga i det ena eller det andra?
• Hur många plastchefer – och andra ledare – tar tillvara på individernas egen drivkraft – och kompetens??

Byggnadsarbetare är definitivt inga “offer” de heller – därför vill jag fråga dem speciellt:

• Känns det bättre att vara delaktiga i kollektivet – ofta som “motpart” – än att bli bemött som en egen individ?
• Vill byggnadsarbetare bli bemötta och sedda som medarbetare i byggprojekten och anser man i så fall att man tar initiativ för visa att man vill detta inför sina chefer i projektet?
• Vill byggnadsarbetare bli sedda och respeketerade den de ÄR? (jag tror att det är ett grundläggande behov att få individuell bekräftelse)
• Är det lätt – eller svårt -för en chef att bryta igenom kollektivets mur och kommunicera med byggnadsarbetare var och en – som individer och ta tillvara personlig kompetens??

Genom att avidentifiera sig själva som individer skapar arbetarkollektivet en stark subkultur som är svår -för arbetsgivaren – att bemöta på individbasis. Inte sällan ligger dessutom skilda värderingar till grund för olika kulturer i btanschen/projekten. Inte alla delar ledningens kanske klockrena mål och värderingar. Ingen VILL göra ett dåligt jobb men om förutsättningar inte ges för detta dippar motivationsnivån drastiskt.

En framgångsfaktor för organisationer är just delaktighet, gemensamma värderingar – även mellan olika subkulturer. Här har byggbranschen en del att jobba med.

Tycker jag! Vad tycker du???