K som i Konflikt – K som i utvecKling

Ta vara på K´na. Det finns många K i byggbranschen. Jag väljer att spinna vidare på personligt ansvar – ansvar att säga ifrån (utan att vara en ständig bråkstake!). Ansvar för att vara lite obekväm när det känns som om det skulle behövas!

Vad är det för skillnad mellan en ständig Ja-sägare och en Zombie? Fråga INTE mig!
Uppmärksamma också det som ÄR bra men luta er inte tillbaka och bli självgoda. För då är ni innan ni vet ordet av snart omsprungna av sköldpaddan… Gamla meriter kan man bara leva på en stund. Var därför inte så f-bannat rädda för NEJ-sägarna. Ja, de är visserligen lite obekväma, men de VILL något! Nej-sägare är inga zombies!

Konflikter ÄR utveckling!
Konflikter är inget för Ja-sägare. Konflikter är inget för konflikträdda. Konflikter är däremot grunden till förändring och utveckling, men konflikter är inget självändamål! Det gäller att välja sina strider. Att prioritera det som KÄNNS viktigt och inte lägga energi på att tjafsa om ALLA bagateller (symptom?).

Oavsett vad konflikten handlar om så leder den till att frågor lyfts, åsikter ventileras och världen ser därefter inte längre exakt lika dan ut som före konflikten. Kanske både på gott och på ont. Gamla vanor och mönster har ifrågasatts och kanske förändrats. Distans har skapats (förhoppningsvis). Insikter har kommit. Någon har sett ljuset i tunneln? Någon har gått vidare – lite klokare i livet?

Bråka inte om allt, men säg ifrån…
…när det KÄNNS rätt att göra så. Var saklig och konkret samt gå inte till personangrepp!

En klok tjej intervjuad i en artikel i tidningen PS (nr 3/2009) ger – utifrån sina egna erfarenheter och sin egen personliga utveckling – följande råd:

• Om jag väljer mina strider, får mina ord mer tyngd de gånger jag säger ifrån!
• När jag känner efter hur det KÄNNS efter en konflikt, får jag vägledning inför framtiden, dvs om det efteråt KÄNDES rätt att ha tagit den aktuella konflikten.

Hon säger också följande:
”Jag har slutat klaga på maten på restauranger. Jag har insett att det faktiskt kan förstöra en trevlig upplevelse för mitt sällskap!”
När jag läste detta gjorde jag spontant en liknelse med sådana personer som ständigt gnäller – öppet eller bakom ryggen och bildar pakter – på sina arbetsplatser (ofta istället för att våga gå till ledningen och TALA öppet och rakt om de grundläggande problemen – vilket i och för sig kan bero på att ledningen OXÅ är konflikträdd och vägrar lyssna?). Jag undrar om dessa gnällspikar tänkt på hur deras pessimism påverkar arbetsmiljön för kollegorna? Konflikter som ingen VÅGAR ta ordentligt ansvar för kanske mest är av ondo?

Att skapa en utvecklande konflikt
Vill man ta tag i ett problem och skapa en utvecklande konflikt kring problemet så bör man kanske vara beredd att också ta ansvar för konflikten? Samt lägga energi på orsakerna till problemen; ineffektivitet, dålig stämning, dåliga resultat eller vad det nu kan vara. Lägg däremot inte energi på att försöka kväva symptomen! För då pyr det i organisationen…

Ta inte kritik personligt!
För att ta ansvar för en konflikt bör man kanske också vara beredd att ta ansvar för att ta till sig kritik samt att kunna hantera denna kritik på ett konstruktivt sätt. Kritik kommer ofta från engagerade personer. Ta vara på det engagemanget – och motivationen! Analysera kritiken utifrån DINA egna referenser. Sålla kritiken utifrån dina egna insikter och låt det kanske mindre sakliga/relevanta rinna av gåsfjädrarna… men ta det inte personligt!

Och framförallt – gå ALDRIG i försvar!
Förklara och motivera gärna – men försvara aldrig din sjuka moster (även om det är lockande). Ge inte tillbaka med SAMMA mynt – kom på nå´t NYTT! Anfall är mer utvecklande än försvar. Försvar är stagnation. Ta t ex alltid tag i det som är jobbigt – istället för att vänta på at någon annan skall jaga dig med blåslampa för att du skall ta ditt ansvar (och därmed kanske också behöva försvara dig…) Anfall ÄR bästa försvar!

KONFLIKTER ÄR ALLTSÅ INTE ENBART AV ONDO!!! Men det kan krävas lite träning…
Gå på känslan – Våga säga ifrån, våga lyssna, våga vara obekväm – och våga misslyckas.