Individen OCH kollektivet

Byggblasket har ju funderat lite på hur stort det individuella engagemanget, motivationen och ansvarstagandet är i byggbranschen. Det gäller inte bara tjänstemännen och beslutsfattarna utan också de som utför själva byggjobbet.

Branschen behöver ett större individuellt engagemang och ansvarstagande! Frågan är om ALLA VILL medverka till detta?
Byggblasket har tidigare påpekat att det torde färmst vara det individuella ansvaret som brister i byggbranschen. Få ser sitt eget ansvar, sin roll. Om detta handlar om vilja, oförmåga och/eller att kulturen och ledarskapet inte tillåter individuellt ansvarstagande låter jag vara osagt – tills vidare…

Kända motivationsfaktorer är bl a att KÄNNA delaktighet samt att bli bekräftad på de individuella planet – för den man ÄR och för det man GÖR. Belöningssytemet är också en motivationsfaktor men – utan bonusar tenderar detta endast att motivera till att följa “minsta motståndets lag”  – vilket sällan leder till något “onödigt” mervärde….

VILL en byggnadsarbetare helst kommunicera iform av “VI” och “DOM” eller som “DU” och “JAG”? Eller både och?
Delaktig är man när man får aktivt medverka i processen – ju större ansvar OCH befogenheter desto större delaktighetskänsla. Observera att detta passar vissa INTE alla!

Bekräftelse på individplanet får man av arbetskollegorna i laget eller på kontoret eller var man nu befinner sig. Men får man det av arbetsgivaren? Vill man ha det? Eller VILL man hellre bli betraktad en av “dom”, t ex en i kollektivet?

Hur skall byggbranschen kunna höja motivationsnivån och engagemanget hos INDIVIDERNA?
Och samarbetet mellan ALLA indvivder i byggprojketen, dvs även de som inte tillhör kollektivet, projektledning, konsulter och andra tjänstemän.

Jag bara undrar: Kan byggprocessen någonsin komma att utevcklas till ett verkligt team-arbete? Som bygger på verkliga förutsättningar för teambuilding – med engagerade och motiverade team-medarbetare? Med lika motiverade och engagerade ledare…

Är kollektiviseringen ett hinder eller en möjlighet?
Kan den fackliga verksamhet kring arbetsrätt och löner – vilket sannolikt behövs mer idag än för 10 år sedan – fortgå UTAN att för den skull behöva AV-IDENTIFIERA varenda individ som ingår i det stora starka kollektivet.

Finns det möjlighet att kommunicera och behandla varje enskild individ i byggprocessen som just en individ med egna förutsättningar och mål som skall tas tillvara i teamet? Måste det ena utesluta det andra? Skall vi i så fall betrakta och bemöta medarbetarna som personer av kött och blod, med riktiga känslor, med individuell kompetens, individuella drivkrafter ELLER skall vi bemöta dem som den gråa massan med benämningen “DOM” ? Hur VILL var och en bli bemött? Hur VÄLJER var och en att profilera sig? Som indvid eller inte alls? Och varför?

Individen ELLER kollektivet?
Eller både och…?