Garantitiden – A Never-ending Story?

I ett litet, litet hus i Sverige finns en liten, liten bostadsrätt. I den lilla, lilla bostadsrätten i det lilla, lilla huset bor en liten, liten katt… och en stor hund!  

Det lilla, lilla huset är byggt enligt tysk standard och ägs av en liten, liten helt vanlig lättlurad och lite, lite okunnig bostadsrättförening. Det lilla, lilla huset är helt nybyggt och tillsammans med alla nya människor och mäklare som spekulerat i eller flyttat in i det lilla, lilla huset bor också då och då några små, små polacker och tyskar – i ett litet, litet rum i det lilla, lilla garaget!

Varje dag kommer det främmande människor, eller ”hantverkare” (enligt rasstandard), för att titta och pilla lite på den lilla, lilla bostadsrätten. Både den lilla, lilla katten och den stora hunden tycker det är konstigt och förstår inte vad hantverkarna gör. Det förstår inte hantverkarna heller – ingen förstår! 

Den lilla, lilla kattens och den stora hundens stora, tuffa lillhusse som oftast är i skolan när hantverkarna kommer, har sedan länge vant sig. Lillhusse, som har bott ihop med hantverkare sedan han var mycket, mycket liten – först i ett gammalt renoveringsobjekt och sedan i ett nybyggt renoveringsobjekt – behöver däremot inte förstå. Han skall ju bli jurist. 

Eftersom den lilla, lilla kattens och den stora hundens matte är hemma och arbetar känner de sig ganska coola och tuffa när de där hantverkarna kommer och ibland får de hälsa och fjäska lite för dem. Till och med matte tycker att det kan vara ett kul avbrott när de knackar på porten – utom igår när matte hade feber och låg kvar i sängen när den stora stygga målaren – en dag efter han egentligen skulle ha kommit – knackade på porten med det tyska slutblecket.

Matte hasade sig ur sängen för att öppna porten med det tyska slutblecket, som det stora försäkringsbolaget inte ville godkänna.

Plötsligt smet den lilla, lilla katten ut på gatan och målaren fick springa efter – matte hade ju pyjamas på sig…

Sen sa målaren med sin grova stämma:

     ”Good Morning, wir sind hier um Ihr Wand zu malen”

     “Ein Tag zu spät… – Ich habe euch ganzen Tag Gesten erwartet und heute bin ich krank!  Auf wiedersehen”, svarade den lilla, lilla kattens och den stora hundens matte.

     ”Wir kommen zurück – um zwölf Uhr !!”, sa den stora stygga målaren med sin lilla, lilla schnorbart.

    ” Alles Klaar, Herr Kommissar”

… och så stängde matte dörren och målaren kom aldrig, aldrig mer tillbaka till den lilla, lilla bostadsrätten där den lilla,lilla katten och den stora hunden bor. För den stora, stygga målaren menade i själva verket att han skulle komma tillbaka “um zwölf Uhr” någon gång nästa århundrade.

Nästa dag kom istället en så´n som kallas låssmed och han pratade samma språk som matte (!). Det var trevligt tyckte grannarna som inte kunde tyska. Idag förstod dom ju vad hantverkaren skulle göra – även om det inte förstod varför. Alla i det lilla, lilla huset, utom en ensam pitbull, var därför glada hela den dagen – trots att låssmeden kommit först en vecka efter det att han sagt han egentligen skulle komma.

Den snälla lilla låssmeden bytte slutbleck till ytterdörrslåset – så nu kan den lilla, lilla katten och den stora hunden känna sig trygga…

Det nya lilla, lilla slutblecket hade nämligen svensk standard!

Slut(bleck)et gott – Alles Gut!

… utom för den stackars ensamma pitbullterriern som också bodde i det lilla, lilla huset i en annan liten, liten bostadsrättslägenhet. Den lilla ensamma pitbullen satt ängsligt hemma och väntade på sin stora, trygga husse när den snälla, lilla låssmeden som talade svenska kom och satte nyckeln i låset – en vecka efter avtalad tid… 

Sens moral: Den byggare som inte håller tiden kan få en pitbull i ögat!

Fortsättning följer!

 (Kommentarer: alla djur och människor är sant, uppdiktade, det finns inga stygga målare, men ibland är de faktiskt stora – i korken och den som trodde att den stackars rädda lilla pitbullen vågade smaka på den svensktalande låssmeden trodde fel – men det finns andra pitbullar – med läppstift)